21 juli

| Interntidning för Sveriges Television

  • Meny

In Memoriam

  • In memoriam: Frank Hirschfeldt
    Frank föddes som svensk medborgare i Berlin våren 1924.En kamrat beskriver honom som en allvarlig pojke i kortbyxor och manchesterkavaj som från första början helst gick sin egen väg. Under senare skolår såg mamma Elsa och pappa Abraham till att Frank hamnade i Stockholm, inackorderad hos fru Wallin på Wallingatan.
    Det blev så småningom högskolestudier och sedan, via förlagsvärlden hamnade Frank på det nystartade och då samhällskritiska TV2. Frank engagerade sig för människor som hamnat snett, för dem som inte hade en röst, han lät sig inte imponeras av en yta utan såg människor som de var.

    År 1965 startade Frank föreningen RFHL, till stöd för drogmissbrukare. Han engagerade sig också för kriminellas rätt i samhället. Frank var alltså en stridbar person men samtidigt också en minst lika snäll människa.

    För oss som jobbat nära honom är hans avgörande insatser för SVT:s Dokument Utifrån det vi minns bäst. Franks näsa för att gå in i de bästa internationella dokumentärerna som samproducent är omvittnad. Han gav undertecknade möjligheter att realisera riskprojekt som ingen annan trodde på. I flera fall blev dessa satsningar prisbelönta dokumentärer som Frank sedan sålde på en internationell marknad. Frank var en modig mentor utan behov av strålkastarljus – hans belöning tycktes bestå i att han vågat och vi tillsammans vunnit.

    Frank var en Public Service-person i den bästa betydelsen. Han förstod att i lagstiftarnas krav på opartiskhet och saklighet, så var det sakligheten som var det viktigaste. Frank nöjde sig inte med att lösa utgivarproblem genom att enbart släppa fram olika åsikter i debatten, utan sökte alltid efter sanningen.

    Han hämtade mycket av sin trygghet och styrka i sin innersta krets, hos sin familj. Här växte av allt att döma hans imponerande integritet, hans varma, spjuveraktiga humor och totala brist på manér som gjorde honom till en kollega och vän man såg upp till.

    Frank saknas oss men gladde oss ändå så länge. Först vid 78 års ålder drog han sig tillbaka från tv-livet, till sin krets av familj och vänner, ofta till sina oaser i Båstad och Vätö.

    Folke Rydén, Bengt Norborg, Claes Elfsberg


    (19 mars 2018)
  • Agneta Scherman In memoriam: Agneta Scherman
    Våren 1970 tröttnade en flygvärdinna på att kuska runt världen och sökte jobb på Sveriges Television. Företaget hade hösten innan startat en andra kanal och rekryteringen av personal fortsatte efterföljande år.
    Flygvärdinnan, som skulle fylla 25 samma år, hette Agneta Scherman och skulle komma att arbeta på företaget i över 40 år, framför allt som klippare och bildproducent.Hennes sista produktion råkade bli Torka aldrig t årar utan handskar , som hon klippte åt undertecknad. Det blev vår sjätte produktion tillsammans. Ett fint avsked till en fantastisk klippare kan man tycka. Men ett minst lika passande avsked skulle ha varit om hennes sista produktion hade varit barnprogram som Julkalendern eller Allt och lite till . För så var det med Agneta. Ingen produktion var finare än någon annan. Hon gav sig i kast med varje produktion med samma entusiasm och disciplin.
    Redigering och bildproducerande var inget hon visste att hon ville syssla med när hon började på SVT. Men nyfiken som hon var lät hon inte andra bestämma vilka arbetsuppgifter hon skulle ha. När hon kom i kontakt med de olika yrkesområdena inom tv-produktion så tyckte hon att det där med redigering, det verkar roligt. Sagt och gjort, en vidareutbildning senare så var en klippare född.
    Under sin långa karriär så satte hon saxen i serier som Roland Hassel , Skärgårdsdoktorn, Ramona , Cleo, Tusenbrö der och V åra Vä nners Liv , för att nämna några. Åt mig klippte hon bl a Pusselbitar , Coachen , Julkalendern 2007: En Riktig Jul , De halvt dolda och som sagt Torka aldrig t årar utan handskar .
    Som bildproducent så blev det bl a Varuhuset och Storstad .
    Om jag skulle framhålla vad som gjorde Agneta till en stor klippare så skulle jag inte säga att det var för hennes känsla när det kom till att klippa fram skådespeleri och karaktärer.
    Inte heller för hennes flit, disciplin och noggrannhet.
    Eller för att hon alltid hade bestämda åsikter, inte var rädd för att säga dem, och dessutom gjorde det på ett sätt som aldrig förminskade de hon arbetade med.
    Eller för den delen hennes förmåga att arbeta med såväl humor som drama och spänning.
    Det skulle kunna ha varit vilken som helst av de orsakerna, eller alla fyra.
    Men för mig var det för att hon hade den där ovanliga förmågan att göra alla som hon jobbade med bättre. Hennes entusiasm och lojalitet mot projekten i sig, gjorde att prestige och ego, det fick inte plats i hennes klipprum. Där fanns bara plats för kreativitet, yrkesstolthet och glädje inför jobbet som sådant. ”Arbete är sin egen belöning” hade nog kunnat vara Agnetas motto om hon hade haft behovet av att sätta ord på dylika ting.
    Vad Agneta inte gjorde var att pådyvla andra sitt innersta väsen och sitt privatliv. Det behovet hade hon inte. Men det betyder inte att hon inte hade något. Framför allt älskade hon att resa, och då gärna till Spanien där en del av hennes hjärta någon gång måste ha slagit rot.
    Och som kuriosa kan nämnas att hon en gång i tiden var en mycket talangfull fäktare. Faktiskt så talangfull att hon fick erbjudande om att åka till OS, det måste ha varit till Tokyo 1964. Men OS fick nobben. Redan då visste hon vad hon tyckte var viktigt.
    Jag misstänker att jag talar för många när jag säger: Tack Agneta! Tack för att jag fick lära mig av dig. Tack för alla skratt och för alla givande dagar i klipprummet.
    Om jag vore religiös så skulle jag ha varit säker på att du nu sutte bredvid Gud Fader själv och lärt honom ett och annat. Gjort resultatet bättre och hans jobb lättare.
    Och inte minst mycket, mycket roligare.


    Simon Kaijser
    (16 februari 2018)
  • Stina Manfeld In memoriam: Stina Mansfeld
    Tisdagen den 30 januari somnade Stina Mansfeld in, efter en tids sjukdom.
    Stina kom till Allmän-TV i Göteborg 2011 och började jobba som projektledare på Samhällsavdelningen.
    Ganska direkt fick hon uppdraget att utveckla en idé kring ett nytt intervjuprogram. Det var ingen huggsexa om just det uppdraget i projektledargruppen. 60 minuters prat? Kunde det vara någonting?Vision och tanke Men Stina hade en vision och en tanke. Programmet skulle vara avskalat och fokuset skulle helt ligga på samtalet.Kamerorna skulle, likt smidiga kobror, röra sig runt gästen och programledaren.Ljuset skulle vara filmiskt och stämningen i programmet skulle ha ett spännande och suggestivt sug över sig.Så föddes programmet Min sanning.Stina satte tonen i studion och ägnade mycket tid och energi åt att få med sig alla i teamet.Det lyckades! Min sanning Kristallen- nominerades efter första säsongen.Idag har Min sanning blivit en långkörare i SVT och levt i 75 program och nya avsnitt är på gång.Då vi genom åren har utvecklat och förfinat formatet, har vi alltid burit med oss Stinas tanke och vision.För så är det; en bra ide, proffsigt utförd lever länge.
    Stor värme och omtanke Ibland var det svårt att jobba med Stina, hon var bestämd, kunde vara drastisk och rapp i repliken.Hennes blick var skarp och ofta fäste hon den på något som vi andra kanske inte såg eller ens hade lagt märke till.Men det fanns också en stor värme hos Stina och en omtanke, som vi, som kom henne lite närmare kände tydligt.Hon var noga med att credda människor och hylla goda arbetsinsatser.Projektledare på Drama Stinas cancerbesked kom mitt i produktionen av Min sanning våren 2013.Det var omvälvande och chockartat och för Stina innebar beskedet att hon visste att hennes tid var utmätt.Men Stina fortsatte att leva och jobba på med full kraft. Hon flyttade tillbaka till Stockholm och började jobba som projektledare på Drama.
    Idag tänker vi på Stina och hennes familj.

    Carin Ahlqvist
    (1 februari 2018)
  • Christoffer Barnekow (foto: Foto: Claudio Bresciani/TT) In memoriam: Christoffer Barnekow
    Han lämnade oss mitt i steget, fylld med nya idéer och projekt.Jag hade glädjen att arbeta med Christoffer Barnekow i flera program. Han var alltid på G, intresserad av andra människor och företeelser, alltid beredd att möta det okända och lära nytt.
    Jag tror att det bland annat var hans prestigelöshet som gjorde honom så omtyckt. Han var aldrig rädd för att visa sig okunnig och han kunde som ingen annan ställa ”dumma frågor”. Ingen kunde heller som Christoffer ge förvåningen ett ansikte när han fick veta något som han inte haft en aning om.
    Vi gjorde bland annat ett antal temakvällar tillsammans där vi tog upp så vitt skilda ämnen som styckmord, dödsstraff, Greta Garbo och sömnlöshet. Det senare ämnet låg Christoffer nära eftersom han själv hade svårt med nattsömnen och han lät i programmet lägga in sig på en sömnklinik för att reda ut problemet.
    Även om konst var hans stora intresse och specialområde så var han också en av televisionens verkliga allätare och allkonstnärer. Det var Christoffer som tillsammans med Staffan Westerberg gav en hel generation mardrömmar med serien Vilse i pannkakan .Han arbetade som reporter och programledare i vitt skilda program, gärna i direktsändningar och han kastade sig totalt orädd in i helt nya sammanhang. Som när han arbetade tillsammans med komikerparet Anders och Måns eller i den svensk-danska serien I sanningens tjänst där han också spelade en roll tillsammans med sina danska vänner Poul Nesgaard och Elith ”Nulle” Nykjaer.
    Den serien gjorde honom känd i Danmark och jag minns en gång i Christianshavn när vi rekade inför ett program och några grönländare utanför Irma-butiken pekade på Christoffer och sa till varandra: ”Se, där går han, den där svensken”.
    Rollen som ”den där svensken” fick en fortsättning när han iklädd sin karakteristiska långa rock åter tillsammans med Nulle utforskade åldrandet i serien Livshunger .
    Hans sista stora projekt var serien Arkitekturens pärlor där han tillsammans med Martin Rörby förundrades över byggnadskonsten i 65 kortare filmer i Go’kväll .
    Med Christoffer Barnekow har en av televisionens stora personligheter lämnat oss och jag vet att han är saknad av många både framför och bakom tv-rutan.

    Lars Säfström
    (18 januari 2018)
  • Freddie Ekman Epoken Freddie har lämnat oss
    Många av oss minns klappret från Freddie Ekmans träskor i SVT:s korridorer. Hans anspråkslösa gestalt gav inte intryck av någon högt uppsatt makthavare i medievärlden.
    Men han ledde arbetet på Sveriges publikmässigt största nyhetsredaktion.
    Han var redaktören som gick ut i direktsändning i gammel-TV bara c:a tre timmar efter att Norrmalmstorgsdramat inleddes för 44 år sen.
    Han var rustad med unik fingertoppskänsla för vilka nyheter våra tittare ville se, höra, begripa och engagera sig i.
    Freddies jordnära perspektiv på nyhetsflödet präglar fortfarande oss alla på SVT-nyheter och vi minns honom som en varm och alltid tillmötesgående person som vi kände som en riktig arbetskompis.
    Han rekryterades av någon klok person från DN, där han var förstasidesredaktör efter att ha börjat sin journalistbana med att skriva notiser i Nya Lidköpings-Tidningen.
    Hans position på Rapport gjorde ju honom till en makthavare i svensk opinionsbildning, men Freddie var ingen karriärist. Han deltog aldrig i minglet i finare publicistiska kretsar.
    Nej, han åt hellre en ärtsoppa och läste en god bok.
    Han var sin egen epok i svensk nyhetsförmedling och (jag vet att jag kan tala för alla) vi tackar honom för att han fanns.
    Respekt!

    Ingeleif Öhman
    (14 december 2017)
  • Bo Holmström In memoriam: Bo Holmström
    Kära Bosse, tack för all god journalistik och allt du lärt mig.Jag minns när jag ringde dig och bad dig sticka till Karolinska: Anna Lindh hade blivit knivskuren i armen och jag sa åt dig att inte komma hem utan första intervjun med henne. Du blev kvar hela natten och blev först att berätta att hon var död.

    Vi jobbade nära ihop under våra år på Tv4. Vi bråkade ständigt. Du gjorde sju jobb i en serie som jag tyckte bara höll för tre. Vi bråkade om vilka slutsatser som gick att dra, jag tyckte du drog på - du tyckte jag var för försiktig.

    Och jag blev arg som ett bi när du med post skickade hem skyddsvästen från Libanon, du visste ju "precis var man kunde köpa en ny" (trots att det var tio år sen du var där sist!!!) Och när jag ringde efter larm om skottlossning nära dig och var orolig sa du "hörru, det här är mitt 18:e krig. Punkt"

    Och så vi skrattade ihop. Som när du i ett inslag promenerade samma väg snabbare än Mikael Odenberg, då försvarsminister, som fått rubriker för att han alltid tog taxi.

    Och du lärde mig att alltid alltid läsa igenom manus och låta någon annan läsa före publicering. Kan låta självklart, men när en legendar bjuder på tips gör det skillnad.
    Och trots all din erfarenhet gjorde du aldrig något slentrianmässigt. Du brann.

    Vila i frid Bosse.
    Tack.


    Anne Lagercrantz
    (13 oktober 2017)
  • Michael Sterner In memoriam: Michael Sterner
    Bortgång kan komma överraskande eller smygande. Olika ser frånfällets vägar ut.Plötsligt finns inte längre Michael Sterner bland oss. Hans bortgång kom plötsligt, mitt i livet, under en resa till Turkiet.Nyss talade vi vänner med honom i telefon. Vissa av oss var ute och åt med honom för en kort tid sedan. Hörde hans bubblande skratt och fick lyssna till hans planer.Michael hade bara för några månader sedan slutat på SVT, där han arbetat i nästan 30 år.En del av oss låter vår yrkesroll fylla livet med mening. Michael  tillhörde inte en av dem. Han var en kunnig tekniker som hade lätt för att ta till sig av ny teknik. Michael arbetade många år i  Programkontrollen. Var på arbetet när många av oss övriga låg och sov. Han åtog sig de tuffaste hundpassen så vi andra slapp allt för ryckiga sovtider.Ensam drog han i många år igång morgonsändningarna, pålitlig och utan att göra väsen av sig. Ett urverk som bara gick och gick och som vi övriga vande oss vid. Ett lok som drog utan att synas.Men den levnadsglade Michael levde för fritiden. Många av oss väljer att leva livet så. Karriär passar inte alla. Mening i livet kan byggas på många olika vis. Och satsning på fritiden lämnar plats åt de mer karriärhungriga inom företaget.Få var de som Michael släppte in på livet. Hans trösklar av integritet var höga. Bakom dem fanns en livsälskande människa som tog för sig av livets goda. Vi fick genom honom se och uppleva en levnadskonstnär, men i det mindre formatet.Vi som blev insläppta uppskattade Michael som vän och förtrogen. Vi fick se och uppleva hans kvaliteter och oförblommerade  personlighet, som han oftast inte visade upp för andra.Många var de som enbart kände honom ytligt. Vi öppnar ju vår livsbok i olika grad. En del mycket, andra lite mindre. Endast ett fåtal fick läsa de många sidorna i Michaels bok. Och de som fick valde han ut med omsorg. In i det mest privata var det endast få som släpptes.Men de som blev insläppta belönades rikligt. Vänskapen blev ömsesidig och stark och alltid bekräftad. Michael hade svårt för ytligheter och stod själv stadig och trygg i den egna tillvaron, trots de motgångar han mötte i livets tärningskast.För de som helst lever för fritiden kan arbetslivet kännas långt. Så blev det för Michael de sista åren. Det tog emot och han gled ned i en mörk svacka. Han fick då möjlighet att sluta redan när han fyllt sextio.När han helt fick ägna sig åt fritiden levde han upp. De som mötte honom då slogs av hans stora livsglädje. Han upplevdes som  sprudlande och pånyttfödd. Det var mitt i ett glädjerus hans liv  plötsligt släcktes. På bara några få sekunder. Han fick endast några månader i full frihet. Men å andra sidan fick han då blomma ut.Vi nära arbetskamrater både gläds och sörjer över hans sista tid. Men den blev alldeles för kort. Likväl blev han för en tid fri som fågeln. Och han flög ivrigt och högt som lärkan och drillade på liknande vis.Saknaden är stor. Mycket stor. Men minnena av honom känns ännu så nära att man har svårt att ta till sig av sorgen. Man vill hålla fast vid hans sista tid av livsglädje. Inte låta den försvinna.Men som alltid vid mänsklig förlust har vi enbart minnena att luta oss emot. Där får han leva ännu en tid, tills den dag vi själva når den stranden. Vi surfar alla fram i nuets ögonblick, på en tidsvåg. En våg som en gång bryter mot en strand och ebbar ut.Tack från alla oss som fick förmånen att lära känna dig Michael Sterner. Och naturligtvis från övriga som kände dig mera flyktigt.Begravningen äger rum den 1/11 kl 13.45 i Hoppets kapell, Skogskyrkogården, Stockholm. (Annons i DN söndag 15/10)

    Joakim Schlegel
    (11 oktober 2017)
  • Annie Wegelius In memoriam: Annie Wegelius
    2007 sökte jag en ny programdirektör. SVT sågs som stelnat och lite gammalmodigt. TV4 hade gått om SVT som populäraste kanal, vilket politikerna hade varit snabba att notera. Det var fara på taket. Därtill hade SVT en usel relation till produktionsbolagen, som gick med sina bästa idéer till andra tv-kanaler.Jag ringde Annie, ganska spontant och utan att ha en riktigt klar bild av vad jag skulle kunna erbjuda henne. Vi kände inte varandra närmare. Hon jobbade då med att utveckla vad som skulle bli Kristallen,”Jag ska inte börja på SVT. Men låt oss tala om det så vi blir av med det”, var hennes första kommentar.Nå, hon ändrade sig. Tack och lov! Trots att hennes första möte med SVT-organisationen blev chockartad. Den nya programdirektören skulle intervjuas i morgonsoffan:”Här har jag pluggat public service i veckor, jag har massor av tankar. Och det enda de frågade efter var mina p-böter!”Annie var en så rolig människa att jobba med! Hon var infallsrik, klok, snabb, hon hade nära till analys och känslor. Hon gick till verket att modernisera SVT under mottot: vi noppar koftan. Det vill säga, själva SVT-tröjan var nog bra, men den behövde fräschas upp.Nya programledare anlitades, bland annat kom Kristian Luuk och Fredrik Skavlan in under denna tid. Nya programformat. Annie kom glädjestrålande hem från en TV-konferens och hade köpt Musikhjälpen: en glasbur på ett torg med programledare som skulle svälta medan de samlade in pengar…Annie var modig och lanserade ett antal program som inte var självklara i den gamla public service-kontexten. ("Ung och bortskämd - men herregud det måste väl vara public service att hjälpa föräldrar att få fason på sina tonåringar!”)Annie hade en sällsynt känsla för vad som låg i tiden, för vilka program som kändes nödvändiga just nu. Därtill hade hon en stark moralisk kompass: hon var mycket klar över vad som var rätt och riktigt. Och hon förde in flärd i SVT:s korridorer. Plötsligt var det kul med högklackade skor.Bröstcancern kom plötsligt. Vi trodde att hon hade klarat sig efter första operationen. I sitt sommarprogram 2016 berättade hon öppet det som vi så småningom hade tvingats förstå: hennes liv skulle få ett tydligt och inte så avlägset slut. Rekorderlig är ett fint ord som passar för Annie. Kloksmart. Och en lojal och ständig vän.

    Eva Hamilton
    (26 september 2017)
  • Lars Helander med Nobelpristagaren i litteratur 1996, Wislawa Szymborska. In memoriam: Lars Helander
    Lars Helander var en av SVT:s klassiska kulturproducenter. Ingen som tittade på kulturprogram under 70-, 80- och 90-talet kan ha missat hans namn.
    Lars var en av alla de som anställdes på televisionen i samband med TV2-starten år 1969. Då kom han hit med en fil.mag. i bl a litteraturhistoria. Dessutom hade han studerat amerikansk litteraturhistoria vid Princeton University. På den tiden var det självklart att televisionens kulturproducenter var akademiker.
    Men Lars var inte någon insnöad bokmal. Han älskade att leka och hitta på saker, helst ihop med kulturredaktionens duktiga fotografer och klippare. Den leken resulterade i en rad lustfyllda, kunniga och vackra tv-program.
    Lars Helander var programledare för kulturmagasinet Gyllene snittet, men oftast höll han sig diskret bakom kameran. Han utvecklade och producerade flera framgångsrika programserier, som Berättelser ur bakfickan (1985-86) och Sju pojkar (1991), där bl a Torgny Lindgren berättade om sin uppväxt. I allt Lars producerade stod berättelsen i centrum.
    Många tv-tittare minns säkert hans porträtt av Nobelpristagarna i litteratur. Under tre decennier intervjuade han över tjugo litteraturpristagare. De flesta svarade uppriktigt på Lars återkommande fråga: ”Vilken var ditt livs viktigaste kyss?”. Den första Nobelpristagaren han porträtterade var Heinrich Böll 1972, och den sista var Gao Xingjian år 2000, året innan han gick i pension.
    Lars älskade att resa, och det gjorde han mycket sen han blev pensionär. Ofta gav han sig ut i Europa med ryggsäck, och hamnade på platser som ingen av oss stugsittare ens hört talas om.
    Av resorna blev det ännu fler berättelser, som han gärna delade med sig av, t ex på Facebook.
    Mig bjöd han på lunch en gång om året för att få höra om allt som hänt på Kulturavdelningen och SVT sen sist. Han var alltid nyfiken och engagerad.
    Mitt sista mejl från Lars är daterat den 21 juni. Då hade vi misslyckats med att hitta ett lunchdatum före semestern, och enades om träffas i augusti istället – men när augusti kom var Lars borta. Den 29 juli, efter att han simmat, cyklat och läst som vanligt, stannade hans hjärta. Vi är många som saknar honom.
    Det sista mejlet jag fick, avslutar Lars Helander med raden ”Bis härnext, stora gokramen!”
    Stora gokramen till dig också, Lars - från oss alla på kulturavdelningen.

    Marie Nyreröd
    (21 augusti 2017)
  • Conny Ström In memoriam: Conny Ström
    Conny Ström gick bort i helgen efter en kort tids sjukdom.Conny har jobbat på SVT:s Ateljé i Stockholm sedan han slutade skolan 1969, han har varit snickeriet trogen under alla år.Många programprojekt har passerat sedan dess och ett stort antal av dess scenografier har han varit delaktig i, både som snickare och som det hette förr ”förman”.Vänlig och plikttrogenConny var en otroligt vänlig och plikttrogen person.Under mina fyra år som chef har han inte haft en enda sjukdag och det var många år innan dess som han var hemma pga sjukdom.Han var inte en person som tog mycket plats men när han tog till orda var det ofta kloka tankar, en eftertänksam person.MusikenEtt stort intresse i hans liv var musicerande, han spelade bland annat gitarr och sjöng i kör.Ett fint ögonblick för Conny de sista dagarna var att kören besökte och sjöng för honom på sjukhuset. Vi tänker förstås främst på hans närmsta familj men också alla som haft en lång arbetsrelation tillsammans med honom.Conny blev 65 år.

    Per Andersson
    (24 april 2017)