20 februari

| Interntidning för Sveriges Television

  • Meny

In Memoriam

  • Jane Brick In memoriam: Jane Brick
    Den tidigare SVT-medarbetaren Jane Brick har avlidit, 74 år gammal. 

    Jane Bricks långa yrkesliv som nyhetsreporter inom public service började på Sveriges Radio 1969 och fortsatte med dåvarande centralredaktionen och Tv-nytt.

    Det var framförallt på Rapport som Jane var verksam. Hon blev känd för publiken som programledare i Rapports 19.30-sändning. Hon var reporter inom många olika områden. Under en period var hon en uppskattad kulturreporter och hon var även verksam med politikbevakning av riksdagsval.
    Under sina sista år arbetade hon på utrikesredaktionen och blev bland annat utsänd att bevaka Berlinmurens fall i november 1989.Jane var känd för många kolleger som en person med stor integritet och för sin noggrannhet med faktauppgifter och språkregler.Svenska ord

    I en krönika i tidningen Journalisten påpekade Jane vikten av att använda svenska ord i stället för inlånade utländska, en diskussion som ofta förs på våra redaktioner.

    "Varför säger vi kontäjnrar när vi menar behållare? Varför säger någon någonsin tischört om T-tröjor?"

    Jane undrade vidare i den tänkvärda krönikan varför många slänger in engelska uttryck i sitt svenska språk och låter som före detta koloniserade indier.
    Janes budskap

    I slutklämmen av artikeln anar man en viss uppgivenhet att någonsin nå fram med sitt engagerade budskap. Jane skrev:

    "Ja,ja. Jag borde ju hålla truten som har ett namn som stavas Jane, men uttalas Jejn, eftersom jag får utslag om någon i stället säger Jen. Fastän det var kanske där tröttheten började. Försvenskad engelska är fult."

    Det kanske kan vara Janes budskap till nya generationer av journalister att tänka på.


    Ingrid Thörnqvist
    (15 september 2016)
  • In memoriam:
    Kerstin Pettersson

    Kerstin Pettersson, mångårig medarbetare på Aktuellt har gått bort. Läs kollegorna Ann-Britt Ryd Petterssons och Kerstin Holms minnesord över arbetskamraten och vännen.
    Minnesord av Ann-Britt Ryd Pettersson: Av en märklig tillfällighet sitter vi - några kollegor - och diskuterar turerna kring mordet på statsminister Olof Palme när Kerstins bror ringer och berättar att hon gått bort. Nu har det gått några dagar sedan det där telefonsamtalet och tankarna på Kerstin och den hon var och stod för har böljat fram och tillbaka. Ord som klok, kunnig, insatt, eftertänksam, skarp och briljant far förbi när jag tänker på de många inslag vi ägnade timmar åt att skapa i Aktuellts redigeringsrum.Just mordet på Olof Palme var och är, en av vår tids stora händelser och Kerstin bidrog genom sitt skickliga arbete till att ge Aktuellts tittare kunskap och analys - då och faktiskt också idag. Hon är den viktigaste anledningen till att vi fortfarande har tillgång till ett rikt filmmaterial kring mordet och dess följder.Sista gången vi sågs diskuterade vi tänkbara nya berättarvinklar  när det gäller såväl mordet som andra pågående händelser i världen. Hon var också ett vandrande arkiv när det gällde stort
    och smått, men kanske var våra samtal kring utrikeshändelser det jag minns med störst glädje.
    När hon och jag, tillsammans med fotografen Pelle Wickman, gjorde en tv-dokumentär om Carl Bildts arbete i Bosnien och Kosovo var det Kerstin som alltid hade ett perfekt minne för olika händelser, möten, samtal och de bästa bilderna, som vi gallrade fram för att använda. Hon var också den dramaturgiskt bästa när det gällde att skapa berättelsen.Men framförallt är det vännen Kerstins röst kring det vardagliga jag hör när filmen med minnen av ett långt yrkesliv tillsammans rullar vidare inne i mitt huvud. Diskussion om vilka fröer hon köpt hem till sitt växthus där i Sollentuna, pionerna som stod i begrepp att slå ut, katternas senaste påhitt, vilka hästar som var intressanta  i den kommande V75 omgången, hur det skulle gå för älskade Hammarby ... hennes underfundiga leende och rösten stannar kvar. Tack Kerstin.Minnesord av Kerstin Holm: Jag har dragit mig tillbaka till ett redigeringsrum för att minnas timmar och år av hårt och glädjefullt nyhetsarbete tillsammans med en kär vän.När jag kom till Aktuellt hösten 1984 möttes jag av en sträng och krävande redigerare-Kerstin Pettersson. Och det var inte utan bävan jag klev in i hennes redigeringsrum. Men när jag väl fått godkänt blev vi vänner för livet. Vi blev "Team Kerstin och Kerstin".Arbetstempot var högt och skrattet nära när vi tog oss an stora som små nyheter. Aids, flyktingar, Palmemordet, styckmordet, hjärtinfarkter och donationskort. Och när dödsbeskedet om jazz-sångerskan Ella Fitzgerald kom i juni 1996, straxt innan
    18-sändningen klarade Kerstin att på en kvart sätta ihop en runa. Efteråt sa hon: "Nu blev jag fem år äldre". Det var en återkommande replik när vi ofta jobbade ända in i sändning.
    Julen 1987 var jag höggravid och tempot lika högt som vanligt. Medan Kerstin sätter sista klippet ropar jag: "Jag springer före och banar vägen till kontrollrummet". Efter kommer Kerstin med kasetten i högsta hugg.Vi hann! Och jag hör än i dag ljudet av kasetten som försvinner in i bandmaskinen och inslaget går ut i sändning... Två veckor senare föddes Oskar, och Kerstin berättade hur hon firade med en cigarr.Kerstin lärde mig vikten av tempo i ett inslag, Max 15 sekunder speak -sen måste nåt hända! Hon var lika mycket journalist som redigerare - allmänbildad med underfundig humor. Hon såg människor, hon var en sann iakttagare.När vi under 2000 flyttade ihop med Rapport bestämde vi oss för att förgylla tillvaron genom att varje måndagsmorgon sätta blommor på varandras skrivbord. Många buketter blev det, till glädje både för oss och förbipasserande.Kerstin brann verkligen för sitt jobb in i det sista. Hon finns kvar här i redigeringsrummet och vakar över mig så att inslaget blir sant och relevant, korrekt och snyggt.

    (1 juli 2016)
  • Susanne Reich In memoriam: Susanne Reich
    SVT-medarbetaren Susanne Reich har avlidit vid en ålder av 63 efter en lång tids sjukdom.
    Det är svårt att vara mer precis med Susannes karriär eftersom hon under många år hade olika uppdrag och olika relationer med så många som arbetat på SVT.Hon kom till SVT 1997 som ny chef för underhållning och fakta avdelningen i Göteborg. Ett av de första projekten som hon drog igång var att hitta en ny talang att bygga ett program kring. Det resulterade i att Mat-Tina fick sitt genombrott och Göteborg en stor framgång.Inom underhållningen utvecklade avdelningen ett projekt som först hette Diggiloo, och som var början till det program som idag leds av Lasse Kronér och heter Dobidoo.Flickan i Andy Pandy Men Susanne hade en lång karriär innan hon kom till SVT. Hennes TV-karriär började redan som liten när hon tillsammans med sin tvillingsyster Annmarie turades om att vara ”den lilla flickan” i den svenska versionen av Andy Pandy som producerades av deras pappa. Som ung var Susanne mycket engagerad i frågor om HBT och feminism och bodde periodvis kollektiv i Göteborg. Studierna skedde på journalisthögskolan i Göteborg men redan innan dess han hon med att arbeta under en period som ledarskribent på Expressen.På DI i Stockholm i slutet av 70-talet läste hon tv och film regi och där var hon klasskamrat med Thomas Nilsson som hon också spelade in en elevfilm tillsammans med.Hästkapplöpningar i Mellanöstern Under 80-talet blev det en internationell karriär som bland annat omfattade bildproduduktion på stora sportsändningar i USA och hästkapplöpningar i olika delar av Mellanöstern för ABC, CBS och NBC.Efter ett kringflackande liv blev det dock Göteborg som lockade, och en tjänst som studierektor på Journalisthögskolan. Även här var det viktigt med frågor om jämställdhet och många tidigare studenter vittnar om hennes starka engagemang. Växthuset Efter några år som avdelningschef på SVT Göteborg ville Susanne flytta till Stockholm och blev varmt välkomnad till avdelningen Växthuset. Hon blev snabbt en nyckelspelare i programutveckling runt om i företaget. Karlstad, Kiruna, Växjö, Luleå och Norrköping m fl blev regelbundet besökta för inspirerande workshops, brainstormings och möten.Ingen idé var för liten eller för konstig för att inte Susanne med sin sedvanliga pondus och ärlighet skulle ta sig an den med hjärtans lust. Om projektet var tråkigt eller obegripligt så sa hon det tydligt och klart. Och det var kanske det som gjorde att hon utsågs till heders-same vid en hemlig ceremoni i norra Finland.Festivaler och tävlingar Efter att Växthuset omorganiserades började Susanne som projektledare hos programdirektören för allmän-tv, och fick ansvar för SVT:s deltagande i olika tävlingar och festivaler som Kristallen, Banff, Prix Italia och Input.Vid sidan av arbetet fortsatte Susanne att upptäcka nya världar, till exempel började hon som nämndeman för att ”träffa vanligt folk”, men ägnade också mycket tid åt familjen, sin fru Gabriella och gemensamma sonen Gabriel, på resor eller i huset i Hägersten.Det har blivit lite kallare när en så engagerad, varm och grundtrygg person nu lämnat oss. Susanne Reichs begravning kommer att äga rum 22 juni klockan 15.15 i Trons kapell på Skogskyrkogården. Alla som vill deltaga vid begravningsakten är varmt välkomna.

    Markus Sterky & Beverley Östberg
    (30 maj 2016)
  • Erik Bergsten Erik Bergsten
    I förra veckan hade RTPK sitt årsmöte och vårlunch på Solliden. Alla hade tyvärr inte möjlighet att närvara, Erik Bergsten är en av dem.

    Jag hade nätt och jämt hunnit dit förrän jag ombads att skriva en minnesartikel om Erik. Ja, hur skriver man om en sådan man?Du var en man med ett outsinligt förråd av självupplevda historier från en yrkeskarriär, som spände över ett medieområde vilket sträckte sig från SF-journalen till de egna orunda kugghjulen i Sveriges Television.
    På senare år träffades vi då och då på en lunch, vilket jag vet att du uppskattade mycket (kanske för att du måhända är den enda som blivit utbjuden på lunch av gamla teknik-kollegor) och vi, det var den gamla gruppen av tekniker från SVT med vilka du upplevt så många av de historier du sedan återgav.Resa i Kina Ibland mötte de ett visst motstånd, då minnet kan vara olika från person till person, men innehållet var detsamma.Som till exempel när du under en resa i Kina, på värdens förfrågan, berättade att du gärna ville ha mjölk i kaffet.Detta mötte ett visst motstånd hos värden då man ej hade någon sådan, men det hela löste sig och du fick,innan du lämnade stället, hälsa på den spädbarns-mor som hade löst problemet.Mölnlycke Sedan möttes vi ibland någonstans i Mölnlycke som ju blivit din hemvist under många år, och på senare tid även min egen.Ett hjärtligt tack för alla glada stunder tillsammans då du berättat någon av dina historier om hur du t ex förklarade varför det blivit osynk mellan bild och ljud på utsändningen från borggården - och när Gustaf V fick ta del av din förklaring av olika strömförsörjningsnät med olika frekvens på den del som hade använts för bild- respektive ljuddelen.Ja, frågan är om majestätet fick en förklaring han begrep, vilket vi andra gjorde på alla de enkla förklaringar du bistod oss med på svåra tekniska frågor.

    Ingemar Arvidsson
    (20 april 2016)
  • Bo Blomberg Bo Blomberg
    Fotografen Bo Blomberg (född 1944) har avlidit.1970 - 2011 var han verksam vid SVT/Malmö. Hans kollega Marianne Söderberg minns deras mångåriga samarbete, bland annat om serier som ”Leka för livet”, ”Famna livet”, ”Drottning av Sverige”, ”Hjärtats oro” och ”Din släktsaga”. Hans närmaste är hustrun Anneli Högberg, som arbetat som skripta vid SVT/Malmö, och fyra barn med familjer.

    Torsdagen den 3 mars tog vi avsked av Bo Blomberg. Ett stort antal kolleger från SVT i Malmö hade samlats i Trons kapell i Limhamn.En av dem var jag, som i nästan fyra decennier hade ett mycket nära samarbete med Bosse. Jag brukade ofta tänka om Bosse att han var min mesta och min bästa arbetskamrat.Under många, många år delade vi inte bara arbetsuppgifter utan också arbetsrum. Vi gjorde otaliga program tillsammans, jag vet faktiskt inte hur många, bara att det blev just - många.Och det var stora och långa serier inom de flesta genrer, från kritiska samhällsreportage till kulturprogram av olika slag och inte minst det som kom att bli något av vårt speciella varumärke: släktsagor från koja och slott.Reste över hela världen Bosse och jag reste över hela världen i vårt arbete. Jag tycker vi var överallt. Ibland var det strapatsrikt och vid ett par tillfällen försökte jag dämpa min oro genom att fantisera om vad det skulle stå om oss i Vipåtv ifall vi skulle stupa på vår post.Det var till exempel vid synnerligen läskiga flygresor i Förenade Arabemiraten och i Afrika, det var vid ytterst äventyrliga biltransporter i Indien och bland misstänkta rånare i de amerikanska sydstaterna.Men för det allra mesta flöt allting på som det skulle och vi var glada inte bara att vi kom hem med liv och hälsa i behåll utan också för det vi hade med oss i bagaget, vårt gemensamma arbete.Enastående kollega och vän Dock vet jag precis vad den där runan skulle innehålla, den som aldrig behövde komma i tryck - förrän nu. Där skulle det stå att Bosse var en enastående kollega och vän.Han var lugn och trygg, pålitlig och omtänksam, vänlig, trevlig och uppmärksam mot alla medverkande, han var mycket allmänbildad och rolig med sin Göteborgshumor och så hade han ett perfekt lokalsinne i motsats till mig som han menade var lokalbedövad. Bosse kunde med exakt precision orientera sig – och oss – var vi än befann oss i världen, oftast var det platser som vi aldrig hade besökt förut.
    Och så naturligtvis - inte minst - var ju Bosse en fantastisk fotograf. Jag älskade hans bilder. Jag visste att det skulle bli precis så bra som jag föreställt mig. Och så blev det – och ofta ännu bättre.Stor tacksamhet För mig kommer Bosse alltid att vara levande. Mitt i all sorg och saknad tänker jag, liksom många av våra gemensamma kolleger, med stor tacksamhet och glädje över allt vi fick uppleva tillsammans med Bosse.För mig kommer Bosse alltid att vara min mesta och min bästa arbetskamrat.


    Marianne Söderberg
    (3 mars 2016)
  • June Carlsson June Carlsson
    TV-journalisten June Carlsson Ekendahl har som tidigare meddelats avlidit vid 70 års ålder. Hennes närmaste är maken Staffan Ekendahl, döttrarna Sara och Lisa med familjer och sonen Peter.Några människor har en sällsynt närvaro och utstrålning som gör att de blir som ett centrum i andra människors liv. Så var det med June Carlsson, både på jobbet och hemma.June var navet, kring vilket allt snurrade. Redaktionsmöten på Sveriges Television kom liksom inte igång, förrän June var på plats.  Pionjär ”Flicka till Aktuellt” stod det i tidningen 1969 när June Carlsson blev första kvinnliga nyhetsankare. Men hon var ingen flicka, hon var en ung och reslig kvinna med mörk och vacker röst, sällsynt lämpad för uppgiften.June Carlsson var en pionjär som ledde program och redaktioner med auktoritet och ofta med ett leende. Någon gång kunde detta leende kombineras med stål i blicken. Det betydde att June ansåg att hennes ord vägde tyngst, även om någon chef fått för sig annorlunda.Kvalitet och omsorg Public service har aldrig haft en bättre representant, för saklighet och objektivitet var Junes adelsmärke och allt hon gjorde genomsyrades av kvalitet och omsorg.Det gällde förstås också familjen och vännerna. När vi frågade om hennes cancer gav hon raka besked men hennes återkommande mantra var: Livet fungerar perfekt!I huset på Slagrutevägen och i sommarhuset på Gotland var ofta vänner och familj på besök. June visste att varje dag var betydelsefull och det genomsyrade alla hennes val: det viktigaste var barnen, barnbarnen och Staffan.Oavsett om hon la pussel med ett barnbarn eller satt med sina väninnor runt det rikt dukade köksbordet var hon närvarande och lyssnande. Därför blev hon så viktig.June Carlsson var en förebild för oss kollegor på Sveriges Television, både som arbetskamrat och människa.

    Stina Dabrowski,
    (2 februari 2016)
  • June Carlsson June Carlsson
    Radio- och TV-journalisten June Carlsson Ekendahl har avlidit i en ålder av 70 år. Hennes närmaste är maken Staffan, döttrarna Sara och Lisa med familjer och sonen Peter.Studio S-redaktionen på TV1 svarade för en stor del av 1970-talets grävande, granskande samhällsjournalistik. Till programledare lockade man över Aktuellts nyhetsankare June Carlsson. Studiovan, entusiastisk, trovärdig, fri från divamanér.Hennes tal var så föredömligt klart och tydligt att Hörselfrämjandet gav henne årets utmärkelse för bästa TV-framträdande.Reko och god kamrat För oss på redaktionen var June en reko, rolig och riktigt god kamrat.Efter tiden på Studio Sfick hon nya stora programledaruppgifter, bland annat i intervjuserien Ärligt talat, reportageprogrammen Kriminellt och kulturprogrammen Möte Waldemarsudde.Efter många år på SVT startade June eget. Hon producerade en TV-föräldraskola, ledde seminarier och startade utbildning för unga journalister.June upplevde kärlek på jobbet när hon mötte kollegan Staffan Ekendahl, journalist på radion. De bodde och arbetade tillsammans i USA under flera år.Mod och tillförsikt Vi var rätt många på 1970-talets TV som höll fast vid varandra och följdes åt i med- och motgång. Vi imponerades av Junes stora mod och tillförsikt inför nya tuffa behandlingar av en svår sjukdom.June var vår arbetskamrat och vän som vi tyckte mycket, mycket om.

    För vänner och arbetskamrater, Karin Wilhelmson
    (28 januari 2016)
  • Leif Furhammar Leif Furhammar
    Att skriva en nekrolog över en språkets mästare känns högtidligt. Därför börjar jag med lunchen. Att luncha med Leif betydde alltid några timmars glädje. Tisdagar tyckte han var bästa dagen för då kunde man raggmunka.Och så pratade vi, jag mest, för Leif var med sin vänliga blick och sina fundersamma följdfrågor svensk mästare i lyssning. Därför ville alla berätta för Leif. Med sin ödmjukhet och generositet fick han omgivningen att blomstra.Och jag minns att vi pratade om Lassie och Stadens ljus, Chaplins underbara film, och hur lätt fiktionen kan framkalla verklighetens tårar. Som man sen kommer ihåg resten av sitt liv. Sen skiljdes vi, som alltid, vid Karlaplans fontän. Och vi sa, som alltid, att vi ses snart igen. Men aldrig att vi sågs igen.Privilegium att bli recenserad I trettio år kände jag Leif enbart genom hans böcker och tv-krönikor, och jag vet att alla som gjorde program såg det som ett privilegium att bli recenserad av just Leif Furhammar.Oavsett om han gillade programmet eller inte eftersom kunskapen var så stor, integriteten total, och språket så skimrande vackert. Och han skrev med omsorg och respekt, även om de program han djupt ogillade ty Leif var en mycket moralisk och humanistisk människa. Hans ord byggde upp, rev aldrig ner.Tog teve på allvar Och så tog han teve på allvar, något vi inte var bortskämda med. Att skriva om teve är ju inte det mest prestigefyllda journalistiska uppdraget. Ofta blir det bara lite löst tyckande, sällan substans eller analys. Därför var Leifs skärpa och humor unik i en bransch så fylld av trams och trivialiteter. Därför satt just Leif Furhammars krönikor uppsatta på redaktioner runt om i landet.”Rutmönster” När beskedet kom att Leif Furhammar var död tog jag fram hans ”Rutmönster” ur bokhyllan, hans samlade tankar om televisionen i Sverige, en liten tunn bok men den tyngsta någonsin i ämnet.Jag bläddrar i den på måfå, understrykningar på var och varannan sida. Så klokt, så spirituellt, så elegant han skriver. Jag sätter mig ned och förundras. Det är 25 år sen ”Rutmönster” kom ut men professorsblicken sträcker sig långt in i framtiden. Se bara på dessa rader ur kapitlet Trivialitetens triumfer:”Frihet, det var att ha sex olika långfilmer att välja på och inte ha tid att se någon av dem. Frihet var att få både Dallas och Falcon Crest och Kliniken och Guldenburgs och Storstad och Destination Nordsjön. Ingen frihet rymmer mer än den friheten. Men hur mycket frihet får plats på ett dygn? Och vad är den värd?”Få människor har betytt så mycket för filmen och televisionen i Sverige som Leif Furhammar. Och ingen lyssnade så vackert som han.

    Tom Alandh
    (4 november 2015)
  • Carl Slättne Carl Slättne
    Carl Slättne, en av Sveriges främsta dokumentärfilmare har avlidit i en ålder av 77 år. Hemort: Hästveda, närmast sörjande: frun Karin och barnen Hanna och David.
    Carl Slättne föddes i Kristianstad 1937 och tog studenten på Kristianstads Allmänna Läroverk, där jag såg honom första gången då jag gick många klasser ner. Calle gjorde sig redan då känd som en snabbtänkt och pigg kille, som ibland kunde ha strumpor i olika färger. Han studerade i Lund och tog sig till Stockholm där han sedan anställdes på Sveriges Television. "Från socialism till ökad jämlikhet" Under det tidiga 70-talet gjorde han tillsammans med Hans O Sjöström den uppmärksammade Tv-serien om den svenska socialdemokratins historia ”Från socialism till ökad jämlikhet”. Programserien ledde till en gigantisk debatt i alla olika media och så småningom fälldes den i Radionämnden. Calle hamnade på en ”undantagsplats” i TV-huset, men så småningom fick han bl.a. i uppdrag att ta hand om en film gjord av den franske filmaren Chris Marker om den ockuperade klockfabriken LIP. Filmade klockgökar Under 6 dagar filmade han och jag i de bergiga fransk schweiziska gränstrakterna - långa intervjuer med glödande ockupanter. Men Calle var inte nöjd. I en klockbutik fick vi väggklocka förevisad med en gök, som högljutt vid varje heltimme hoppade ut och ”tjöt kucku”.  Vi tillbringade sedan de sista filmdagarna med att filma ”klockgökar” i bergsbyarna. Det blev en mycket uppskattad film, även av herr Marker.Många tv-program Detta var en början till 30-årigt samarbete med Calle som bl a inbegrep TV-serien Europa Express tillsammans med Carl Henrik Svenstedt, Stefania Lopez, Cecilia Zadig och framlidna Gunila Ambjörnsson. Senare gjorde vi även ”Från Opium till Krysantemum” i Thailand, Laos och USA tillsammans med Suzanne Khardalian.Calle var en underbar vän och arbetskamrat. Han var orädd och djärv och ville gärna pröva nya grepp. Calle tog aldrig illa upp när vi hade olika åsikter.Djup vänskap Med tiden blev det en djup vänskap mellan våra familjer. Calle och Karin blev snart lika viktiga och nära för Suzanne och Lori som för mig.Den sista filmen vi fick göra tillsammans var filmen om min pappa: ”Min Far – inspektörn”. Det var år 2003 och då hade Calle fått Parkinson, som han och Karin sedan kämpade mot i drygt tio år. Vi skulle ha träffats igen förra veckan, men döden kom emellan.Jag är tacksam över de år vi fick tillbringa tillsammans.

    PeÅ Holmquist, dokumentärfilmare
    (7 september 2015)
  • Ulf Lindner Ulf Lindner
    Ulf Lindner, tidigare SVT-medarbetare, har avlidit i sommar. Ulf arbetade som filmfotograf på SVT i många år, bland annat med Bullen på SVT Barn.
    Fotograf Ulf Lindner har efter en längre tids sjukdom gått bort på Gotland, den 29 juli, i en ålder av 71 år.Hans närmaste är livskamraten Inna, sonen Nikke och brodern Björn med familjer. I Solna i början på sextitalet var det ofta bråk mellan det tuffa Huvudstagänget och Hagalundarna. Uffe var Huvudstakille och jag tillhörde Hagalundsgänget. Vi brukade skoja om konflikterna mellan gängen i Solna. Men det blev aldrig något bråk mellan Uffe och mig, snarare en livslång vänskap. Tillsammans gick vi i Solna fotoskola under två år i mitten på 60-talet. Det märktes direkt att Uffe var en begåvad elev. Uffe var noga, smart och kreativ.Senare i livet blev Uffe en uppskattad filmfotograf med många år på SVT. Uffe hade en förmåga att snabbt lära sig ny teknik och blev bland annat den som ansvarade för en del av utbildningen på SVT för fotografer. Det blev många resor utomlands för oss under 60- och 70-talen. Resorna gick till Tyskland, England, Jugoslavien, Mallorca och Gran Canaria. Vi såg oss aldrig som turister, snarare som nyfikna rebeller med kameran som vapen. Boendet blev ofta billiga hostel i slitna områden. Det var där vi träffade spännande människor och även hittade våra fotomotiv bland bakgårdarna.Vi delade även ett stort filmintresse vilket skapade flera besök på Stockholms Filmhus på Gärdet. Våra filmgudar blev De Sica, Fellini, Pasolini och Fassbinder. Uffe var en tusenkonstnär, en duktig hantverkare som även hade gröna fingrar.Tillsammans med sin Inna renoverades huset i Enskede på 90-talet. Inna var gotländska så sommarboende på Gotland blev ett naturligt val. Så småningom blev det ett permanentboende i Ockes Öja. Jag och min familj besökte Uffe och Inna på Gotland flera gånger, vilket alltid var trevligt och uppskattat.Visst är Uffe nu borta, oändligt borta och visst är min saknad stor men minnet av vår kompistid tillsammans är ljus och det bär jag med tacksamhet.

    Leif Sylvén med familj
    (24 augusti 2015)