20 september

| Interntidning för Sveriges Television

  • Meny
Johanna Gårdare
Stafetten
Johanna Gårdare, Programchef SVT Barn

Publicerad 21 augusti 2017 07:00 - Uppdaterad 21 augusti 2017 10:26

Vår bil - en hubb för delade upplevelser

Jag fick stafettpinnen av Katarina Dahlgren-Svanevik att fundera kring två tavlor som hänger i Kontorshuset i Stockholm.

Den ena föreställer tre barn som ser på TV. De ser inte särskilt ystra ut. Nyligen har någon hängt upp en pendang till tavlan – samma barn, samma situation men betydligt gladare nunor. På tavlan har någon skrivit texten ”Efter wi-fi”.

Speglar bilderna något av den erfarenhet ni har av barnpublikens upplevelser, frågade Katarina?

Eller kanske, lite mer filosofiskt: Blir man lyckligare med wi-fi?

Tavlor

Före...

Tavla

... och efter wifi.

Semester i Ångermanland

I somras bilade jag en vecka. Vi skulle utforska Ångermanland.

Jag vid ratten, pappa i passagerarsätet och mina två barn i baksätet. Barnen hade blivit utrustade med extra mycket surf som de utnyttjade till max därbak.

Jag njöt av alla fantastiska vyer, kommenterade förfallna paradis att ropa in för en billig penning och såg vägrenar som skulle få den vackraste blomsteräng att skämmas för sig.

Min pappa googlade på allt han såg och undervisade flitigt om landskapsblommor, nipor och träbaroner.

Pliktskyldigt

I baksätet konsumerade barnen företrädesvis Youtube i olika former och såg pliktskyldigt upp på kommando från framsätet. Och någonstans i mig började det gnaga. Att jag är en dålig förälder som låter barnen surfa så mycket. Att de borde glo ut, räkna gula bilar och se så där håglösa ut som barnen på tavlan. Att det är bra för barn att ha tråkigt.

Men. Så ser jag på tavlan av barnen och tänker på det där med gemensamma upplevelser.

Barnen på tavlorna tittar uppenbarligen på samma sak. Man skulle kunna sätta olika tankebubblor över deras huvuden. De tänker, känner och upplever säkert olika – men de delar ändå en kontext och någon form av innehåll.

Rädsla och skepsis

Rädsla och skepsis förekommer i varje teknikskifte. Ska det nya slå ut det gamla? Ska vi inte titta tillsammans längre, på samma sak?

Den riktiga rädslan handlar troligtvis om ensamhet.

Nutidens sätt att konsumera media i olika personliga apparater, var, när och hur vi vill ger oss stora möjligheter och vidgar våra världar. Vi kanske ser ensamma ut där när vi sitter tysta med varsina skärmar, men rätt vad det är händer det som hände där i Ångermanland. Vår bil som en hubb för delade upplevelser.

Vi rörde oss genom samma landskap men vi konsumerade delvis olika innehåll. Min pappa skumläste tyst men när den nyförvärvade google-visdomen blev tillräckligt intressant så berättade han högt vad han just läst och lärt sig.

Min son fnissade i baksätet åt humorklipp och när det blev tillräckligt roligt växte behovet att dela och telefonen sträcktes mot mig ”Det här måste du se!”. Sen blicken av bekräftelse, tyckte du också det var kul?

Det är något djupt mänskligt att vilja dela upplevelser, att skapa gemensamma referenser. Att se någon skratta åt något som jag valt ut, att höra någon återberätta något som jag berättat, att få lära någon något man just lärt sig. Att prata på lunchen med kollegorna om senaste Skamavsnittet.

Det kan ingen ny teknik slå ut, snarare underlätta.

Läxförhör

På hemvägen blev det läxförhör. ”Vilken stad var vi i igår?” Tystnad. ”Det börjar på Ö” (Ö-vik). Varpå dottern skriker: ”Jag vet! Öland!”

Ibland är det kanske bra att lyfta blicken från mobilen och hänga med lite i den analoga verkligheten också.


Jag vill lämna över stafettpinnen till Charlotte Hellström, projektledare för singelutbudet på Dokumentär.

I många sammanhang hör jag människor framhålla SVT:s dokumentärer som det de uppskattar mest. Varför älskar så många dokumentärer? Jag vill fråga Charlotte: ”Vad är det i en människas berättelse som gör den relevant för många andra?” och ”Hur tänker ni när vi väljer vem som får sin berättelse berättad?”

26 gillar detta