23 juli

| Interntidning för Sveriges Television

  • Meny
Susan Ritzén
Sista ordet
Susan Ritzén, Asienkorrespondent

Publicerad 21 april 2017 07:00

Jag väcks av spöklik opera i Pyongyang

Klockan är fem på morgonen när de väcker mig i Pyongyang. Plötsligt svävar spöklik operamusik in igenom fönstret på 30:e våningen, på det kolossala hotell där vi och ett 40-tal världsmedier placerats över påsk.

Vi bor på en ödslig ö mitt i floden Taedong, och det finns så många myter kring Yanggakdo Hotel att den dagliga dos morgonpropaganda som nu strömmar ur de offentliga högtalarna i hela staden, förmodligen känns mer olustig här än någon annanstans.

Så är vi fast här också.

Jag hör ett tal i högtalarna jag inte förstår men budskapet är kristallklart. ”Våra ledare är ofelbara, men du, du behöver skärpa dig och vakna nu!”

Välkommen till Nordkorea.

Vi övervakas dygnet runt

Det börjar redan vid passkontrollen. En äldre man presenterar sig när våra väskor och datorer söks igenom. Mr Park, kan vi kalla honom, är anställd vid utrikesdepartementet, och vi förstår nästan direkt att vi haft tur.

Alla team får en egen ”minder” – en person som i princip inte viker från vår sida, utom när vi äter ibland eller ska sova. Men alla är inte lika kunniga eller så avslappnade och trevliga som Mr Park.

Det är således jag, Nicolai och Mr Park nu i en knapp vecka. Det vet jag inte då, men det ska bli den mest påfrestande tid Nicolai och jag har haft i Asien hittills.

Snittar på fyra timmars sömn

Det handlar inte alls om det galna programmet, även om vi snittar på fyra timmars sömn per natt.

Vi sänder live mitt i natten, och tvingas ofta upp fyra, fem på morgonen. Vissa dagar är det kvällsprogram också, och hela tiden; nya bud om vart vi ska härnäst.

Det kräver tillåtelse att hoppa över saker för att till exempel hinna göra nyhetsinslag. Men får vi inte stryka, och det ger ju inget att berätta heller. Utöver de tillrättalagda besöken på mönsterskolor, fiskfarmar och vad det är, så får vi inte lämna hotellet.

Vi är i praktiken övervakade dygnet runt.

”Länge leve!”

Men det är propagandan som tar på oss till sist.

Inte nödvändigtvis för egen del, även om jag ibland tänker att jag kommer att vakna hemma och fortsätta höra de suggestiva sånger vi matas med från morgon till kväll. Men det tar att se hur den påverkar andra.

Vi står på första parkett nedanför Kim Jong-Uns balkong under den enorma militärparaden på påskafton, och ser tiotusentals människor i exakta formationer, och i total extas som ropar ”länge leve!” till sin diktator.

Många gråter av glädje bara över att vara i hans närhet. Det är hypnotiserande. Och det känns som om jag är skyldig att ta in allt, trots att det gör ont att se och höra dem.

Den kusliga operan tystnar

Att befinna sig i Nordkorea grumlar sikten, och det är först på väg mot Beijing som verkligheten kommer tillbaka, och den kusliga operan tystnar.

Vårt nuvarande hemland Kina – med alla sina restriktioner för oss journalister - framstår med mitt nya perspektiv som ett land med mycket stor frihet.

En plats där jag kan andas fritt igen.

Men jag glömmer aldrig de ansikten som etsade sig in under paraderna, och aldrig heller min sorg över vad skrupellösa ledare kan göra med ett folk.

 

Länk till musiken (och Susans utsikt från hotellet inspelad av en annan besökare - Youtube)länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster

Vi står på första parkett nedanför Kim Jong-Uns balkong... Många gråter av glädje bara över att vara i hans närhet. Det är hypnotiserande. Och det känns som om jag är skyldig att ta in allt, trots att det gör ont att se och höra dem.

21 gillar detta