26 april

| Interntidning för Sveriges Television

  • Meny
Nour Saeed
Stafetten
Nour Saeed, Reporter Dokument inifrån

Publicerad 27 mars 2017 07:00

Erfarenhet och känslor ger andra perspektiv

Stina Schedwin skickade vidare Stafetten till Nour Saeed, reporter på Dokument Inifrån, med frågan: "Går det att nå hela publiken om inte hela publiken finns representerad i TV-huset?"

Nour svarar:

Varje dag klockan 9 skypar jag med min mamma medan jag går in till SVT.

Jag visar henne entrén varje morgon för att påminna henne om att hon har en dotter som har överlevt och som det går bra för, i ett land långt från Syrien.

Men jag gör det också för mig själv. Om det här är sista samtalet med henne, fick jag henne att känna sig stolt och försäkrad om att hon tog rätt beslut när hon skickade iväg mig från kriget och IS-terrorn.

Detaljer och känslor

Jag vågar inte gissa hur många invandrare i Sverige som lider av liknande fenomen, eller utkämpar andra vardagskamper.

Alla svenska reportrar, som själva är mammor, kan komma in sent till jobbet på grund av att något hänt på dagis på morgonen, för att senare under dagen rapportera om flyktingar från Syrien. Jag funderar över om hon har möjlighet att fånga sådana här detaljer eller känslor? Kommer hennes historia vara komplett?

Erfarenheter och minnen

Det här är bara ett väldigt naivt exempel från mig själv, som handlar om skillnaden mellan nyanlända i Sverige och infödda svenskars vardagssträvanden.

Självklart finns det många anledningar till varför mediehus bör ge människor från minoritetsgrupper, med annan bakgrund än de själva, en chans att arbeta för dem. Inte bara som gäster i ett program eller för att fylla ut ramen åt en särskild idé, men som journalister, eftersom den fullständiga berättelsen inte kan förmedlas utan våra erfarenheter och minnen.

Jag citerar ur en rapport från Ethical Journalism Network: ”Journalister som rapporterar om global migration och flyktingkriser misslyckas ofta med att berätta hela historien och faller rutinmässigt i propagandafällor som lagts ut av politiker”.

Mitt ”Sverige”

Det enda mediehus jag jobbat för innan SVT är Aftonbladet.

Aftonbladet var mitt ”Sverige”, eftersom det var stället där jag lärde mig svenska och lärde känna mina första svenska vänner.

Mitt arbete har inte bara speglats av nya projektidéer eller de unika perspektiv jag haft, men också i att många av mina kollegor har breddat och fördjupat sina synsätt och sina berättelser, genom att de fått en vän och kollega från Syrien.

Jag anser att vi tillsammans gjorde viktiga granskande projekt som handlade både om svenskar och om människor med annan bakgrund, och som nådde en bred läsarkrets.

Öppensinnade kollegor

Bland barn som växer upp i Sverige i dag har 20 procent utländsk bakgrund – de är antingen själva födda utomlands, eller så är båda deras föräldrar födda i ett annat land.

Samtidigt är antalet journalister med annan bakgrund än svensk, som vandrar i korridorerna hos SVT, lätträknade.

Jag vet inte om lösningen för SVT är att anställa fler journalister med annan bakgrund. Men jag kan säga att jag möter väldigt öppensinnade kollegor som strävar efter att utveckla SVT till ett public service-företag, som är mer öppet för att beröra hjärtana hos hela befolkningen, även minoriteterna.

Så medan du går in till redaktionen på SVT och tittar igenom ditt Facebookflöde - och kanske ser de senaste uppdateringarna om Syrien - kan en kollega till dig tillföra perspektiv till artikeln som du kommer att skriva i dag.

Jag skickar vidare Stafetten till Helène Sahlin, biträdande HR-direktör, med frågan: ”Vilka är SVT:s utmaningar för att engagera och anställa fler unga personer från olika minoriteter i Sverige?”

Om det här är sista samtalet med henne, fick jag henne att känna sig stolt och försäkrad om att hon tog rätt beslut när hon skickade iväg mig från kriget och IS-terrorn.

48 gillar detta