20 augusti

| Interntidning för Sveriges Television

  • Meny
Johan Ripås
Sista ordet
Johan Ripås, Afrikakorrespondent

Publicerad 21 oktober 2016 07:00 - Uppdaterad 21 oktober 2016 13:34

Det bara blev så

– Hur hamnade du i Afrika som korrespondent?

Jag får frågan under en Skype-intervju om min nyutkomna bok, men min roll som korre är också intressant för artikeln.

Det är vid sådana tillfällen som jag önskar att jag kunde svara att jag jobbade tolv år inom Afrikagrupperna, att jag skrivit en avhandling om de stora sjöarna i Afrika, eller att jag åtminstone vuxit upp i något afrikanskt land som diplomatunge. Men icke.

– Tja, det blev så, tvingas jag istället sanningsenligt svara.

För sexton år sedan satt jag i en praktikintervju med Mildred Eriksson och Göran Odeholm (Göran har dock bara åldrats ett år sedan dess) om en plats på Rapport.

Jag hade redan fått en av de mest attraktiva praktikplatserna som fanns då, Dagens Nyheter. Ingen ville vara på Rapport, om jag ska vara ärlig. Ryktet på Journalisthögskolan sa att man blev satt i ett hörn i ett halvår och skulle vara glad om man fick skriva ett telegram.

Men jag tackade nej till DN och hoppade på Rapport. Mina klasskamrater ifrågasatte mitt sans och vett över det valet. Men jag kände att äventyret fanns på SVT.

Barnprogram

Efter ett år på Rapport blev det av en slump så att jag började jobba på Hjärnkontoret och sedan REA. Barnprogram hade jag aldrig föreställt mig att jag skulle göra.

Därefter blev det Kulturavdelningen och programmen Värsta språket och Kobra. Detta trots att kultur inte riktigt kändes som min puck. Men det blev så i alla fall.

Sedan kom en kille som jag inte kände, Johan Brånstad, in på redaktionen och värvade mig till Dokument inifrån. Tung granskande journalistik, ja det måste ju jag passa för! tänkte jag. Jag som jobbat med barnteve och ett program om dialekter.

Så det blev så.

Renovera köket

Efter fem år på Dokument inifrån skulle jag och min fru renovera köket hemma i vårt nyköpta hus. När det var klart kom hennes kusin över från London och firade jul.

– Jag ska flytta till Nairobi. Ska ni inte haka på? sa hon.

Vi tittade på de vitmålade väggarna, de räta linjerna och det stilrena märkesköket. Sedan såg vi på varandra.

– Ja, det ska vi, svarade vi.

Jag mejlade Ingrid Thörnqvist. Ett drygt halvår senare landade vi i Nairobi, släpande på våra två ungar. Nu har vi tre barn och bor i Johannesburg. Det blev så.

Kul företag

Poängen här är inte att jag är som Masarins pappa Loranga. Han som gör allt i samma sekund idén kommer till honom. En totalt oplanerad och impulsstyrd halvgalning.

Nej, poängen är att är att SVT är ett ganska kul företag, när man tänker efter. Med samma anställningsnummer kan man som reporter gå från att undersöka vad en snorkråka innehåller till att ducka för kulor i östra Kongo Kinshasa.

– Hur kom det sig att du skrev en bok då? frågade kvinnan i Skypeintervjun.

Jag vågade inte ge henne det ärliga svaret.

Tung granskande journalistik, ja det måste ju jag passa för! tänkte jag. Jag som jobbat med barnteve och ett program om dialekter.

20 gillar detta