21 februari

| Interntidning för Sveriges Television

  • Meny
Petter Bragée
Sista ordet
Petter Bragée, Programchef SVT Malmö

Publicerad 27 november 2015 07:00

Nej, det är inte "bara teve"

Uttrycket ”Det är bara teve” blir allt mindre användbart menar Petter Bragée i sin krönika.

Han lyfter tre exempel från det gångna året som förändrat livet för många människor, nämligen Morgans mission, Klippans karaokecup och barnprogrammet Jessie och Jecko.

Teve, eller för att förtydliga i begreppsförvirringens tider - linjärt berättande i ljud och bild - är oftast bäst när det är äkta, nära och känslosamt.

Vi försöker därför berätta ännu mer äkta, nära och känslosamt. För att mediets naturlagar driver oss dit. För att publiken vänjer sig och vill ha ännu mer. Och för att vi märker att det är då programmen får effekt.

Om det här är ett race to the bottom eller to the top beror nog på vilka exempel man tittar på och vilka glasögon man tar på sig. Men trenden är tydlig. Vi måste in i människors liv på helt nya närgångna sätt. Och vi måste använda mer och mer tid på relationerna till våra medverkande. I alla fall om berättandet ska vara etiskt hållbart.

Uttrycket ”Det är bara teve” blir allt mindre användbart. Tre exempel från mitt gångna år:

Morgans mission

Om inte de våghalsiga danskarna visat vägen med serien ”Myginds mission” hade SVT knappast vågat göra en reality om kränkningar och mobbning med barn i fjortonårsåldern. Målsättningen var att (med lärdomar från Danmark i bagaget) göra en serie som inte bara var bra teve, utan bra för absolut alla inblandade i verkligheten också.

Själva filmandet och klippandet var nästan den enklare delen av arbetet. Att hitta skolan och bygga en bra relation med rektor, lärare, elever och föräldrar har krävt väldigt många möten, mailväxlingar, telefonsamtal och överväganden.

Besökt skolan varje vecka

Vi har besökt skolan i stort sett varje vecka sedan inspelningarna slutade i april, och vi kommer fortsätta med besöken tills 8c går ut nian i juni 2016. Förankringsarbetet har (uppdelat på flera personer) tagit mer än en heltid under hela det dryga året som projektet pågått. Plus att det kostat i omklippningar och extrajobb.

Producent Lotta Unger sammanställer nu en dragning om hela detta arbete som jag rekommenderar redaktioner som ska in i liknande projekt att ta del av. Jag kan inte påstå att vi lyckats till 100%. Alla på skolan är inte odelat positiva till projektet. Men en stor majoritet.

Att se rektor Petra sitta i Gomorronstudion och berätta hur skolan nu använder erfarenheterna från projektet i sitt anti-mobbningsarbete var viktigare för mig än tittarsiffror eller recensioner.

Då kom tårarna

Bästa jobbdagen det här året var när vi dagen efter sista avsnittet överraskade klass 9c med fika på Café Diana i Ystad. Att då se hur fina eleverna var mot varandra, och höra deras positiva historier var så skönt att tårarna kom i bilen efteråt.

Och jag ser fram emot den träff i vår som vi och Morgan Alling ska ha med eleverna. Där vi med övernattning och aktiviteter för tv-team och klass tillsammans, sätter punkt för ett projekt som inneburit att ungdomarna vuxit som människor, de utfrysta är med i gemenskapen och de onda mönstren faktiskt bytts mot godare.

Utöver detta får vi lägga de hundratals reaktionerna från tittare som säger att serien förändrat deras syn på mobbning, och att den lett till verklig förändring på flera skolor i landet. Kort sagt - det är inte ”bara teve”.

Klippans karaokecup

Det är inte ofta ett för oss okänt bolag (Tally-Ho) pitchar en serie som på kort tid får produktionsbeslut, blir hyllat kultprogram på Play, får bra sändningstid i ettan, blir nominerat till Kristallen, Prix Egalia och slutligen även får beslut om en andra serie (produceras just nu).

Men det är inte framgångarna för programmet som varit största upplevelsen. Det är byggandet av relationer till arrangörsgänget och karaokefantasterna i norra Skåne.

Varm gemenskap

Redan första gången vi klev in på Pizzeria Milano förälskade vi oss i stämningen, en varm gemenskap där absolut alla får uttrycka sig som de vill. Men vi såg också en tydlig risk att skildrandet av miljön skulle uppfattas som ”media tittar på lantisar”, eller i värsta fall lyteskomik.

Vi bestämde därför att vi på riktigt skulle göra detta tillsammans med karaokegänget i Klippan. Vi förhandsvisade serien både för alla huvudpersoner enskilt, och sedan på en härlig kväll på Milano för alla i grupp.

Beslutet att vi skulle inkludera de medverkande ledde till fokusering på rätt saker i redigeringen. Fokus hamnade kärleken till musiken. Scener som kunde uppfattas som de gjorde narr av deltagarna lyftes eller klipptes om.

Detta, tillsammans med att jag som projektledare från SVT gjorde mig tillgänglig i miljön, blev Facebookvän med många deltagare etc gjorde att vi inte bara accepterades. Jag vågar säga att en hel del kärlek till SVT vuxit fram som ett svar på vår kärlek till karaokegänget.

Knöligare resa

Snart är det final i den andra serien, som görs direkt i halvtimmesformat för ettan. Den andra resan har varit knöligare. När den lilla karaokebubblan krockat med den stora världen (det har kommit deltagare från hela Sverige, "de gamla" har känt sig undanskuffade etc) har det varit en enorm tillgång att vi lagt så mycket kraft på relationsbygget.

Några krismöten och fb-debatter senare känns det som andra serien kommer bli fantastisk. Och att ha blivit sedda av SVT och SVTs tittare har förändrat livet och självkänslan hos många nya vänner i Klippan. Det är inte ”bara teve”.

Jessie och Jecko

De två skickliga clownerna Jessie och Jecko har i några olika serier i barnkanalen snubblat, pruttat och skrattat sig in i många barns hjärtan. Vi vuxna diskuterar ofta vilka program det är viktigt att barnen ser. Men kanske vi glömmer hur viktigt det är att bara få skratta.

Det mest smärtsamma jag läst

Detta tittarmail är nog det finaste och mest smärtsamma jag läst. Jag har fått tillåtelse att publicera det (med utbytta namn).

Bästa Jecko och Jessie, jag heter Eva och bor utanför Sundsvall med min man Claes och våra två barn Elsa, 8, och Malte, 5. Den 24 juni var jag tvungen att göra det svåraste jag någonsin gjort, nämligen åka hem till de två barnen och berätta att deras pappas canceroperation hade misslyckats och att han antagligen bara har något år kvar att leva. Malte lyssnade och sprang sedan iväg och lekte med min mamma. Men Elsa blev sittande i soffan mellan mig och min pappa, grät från botten av sitt hjärta och ylade ut sin sorg. "Jag ville att han skulle se mig växa upp!" Efter en lång stund sa hon: "Nej, nu måste jag bli glad igen. Kan vi titta på Jecko och Jessie och Drömcampingen?". Så vi slog igång SVT Play och sträckkollade på alla avsnitt som låg ute. Elsa satt omkramad av mig och min pappa och efter en liten stund kunde hon börja le igen. Jag tänkte att det kunde glädja er att veta att det ni skapat kunde vara till tröst för ett barn i den svåraste av stunder. Kram på er! /Eva

Det är inte ”bara teve”.

Och jag ser fram emot den träff i vår som vi och Morgan Alling ska ha med eleverna. Där vi med övernattning och aktiviteter för tv-team och klass tillsammans, sätter punkt för ett projekt som inneburit att ungdomarna vuxit som människor, de utfrysta är med i gemenskapen och de onda mönstren faktiskt bytts mot godare.

247.e602927b0367954b71afe602927b0367

54 gillar detta

Vipåtv

SVT:s interna nyhetstidning sedan 1991.

Webbadress: vipatv.svt.se

Twitter: @svt_vipatv

Adress: Vipåtv, SVT, KH-BVP

105 10 Stockholm

Kontakt

Redaktör: Charlotta Lambertz

E-post: vipatv@svt.se

Ansvarig utgivare: Sabina Rasiwala, kommunikationsdirektör