23 november

| Interntidning för Sveriges Television

  • Meny
Claes JB Löfgren
Sista ordet
Claes JB Löfgren, Utrikeskorrespondent

Publicerad 4 september 2014 08:47 - Uppdaterad 17 september 2014 09:45

Ebolan - en mardröm i vaket tillstånd

SVT:s utrikeskorrespondent Claes JB Löfgren och fotograf Marco Nilson skriver från Monrovia hur det är att befinna sig i ebola-smittade Liberia och vilka risker som ständigt finns nära. "Var har jag mina händer? Vad har jag vidrört?"

Den allt smalare vägen är inbäddad av tät och fuktig regnskog. Den stora fyrhjusdrivna jeepen rattas av Milton Findley, en 54-åring svensk-liberian som gjort politisk karriär och nu valts till senatens ordförande.

Vi är på väg till den lilla staden Clanstown i regionen Grand Bassa. Ett rykte säger att den här tidigare ebolafria delen av landet nu också drabbats av smittan.

Polisen gör honnör

Det känns tryggt att åka med Milton. När jag och fotograf Marco Nilson kör genom vägspärrar i Ukraina och Syrien granskas våra passav misstänksamt sura män med automatvapen. Nu gör alla poliser honnör. Ändå är flaskan med alkogel aldrig långt borta. För någonstans finns ändå ett oklart obehag. Är de andra i bilen smittade?

Vägarna har ätits upp av regnen som faller tungt och ofta så här års. Och att hålla den rekommenderade distansen, en meter, till de övriga passagerarna är en omöjlighet när jeepen sakta skumpar fram kilometer för kilometer på den hårt  eroderade vägen.

Claes blir feberscreenad innan de åker in i regnskogen i Grand Bassa.

Claes blir feberscreenad innan de åker in i regnskogen i Grand Bassa. (foto: Marco Nilson)

Vad har jag vidrört?

Vi vet förstås att bara nära kroppskontakt med en ebolasjuk smittar. Och att en kroppsvätska med viruset måste ta sig in i våra kroppar. Och även om risken faktiskt är obefintlig, finns ändå alltid tanken där. Var har jag mina händer? Mina fingrar? Vad har jag vidrört nu? Men efter ännu ett tryck på alkogelflaskan känns allt genast bättre.

Det har talats och skrivits mycket om det afrikanska undret de senaste åren. Här finns dock inga spår av några under. Byarna saknar el och mobiltäckning. Husen är mera hyddor och kläderna folk bär är urtvättade och slitna.

Ändå bor det tiotusentals människor i byarna omfamnade av den djupa årtidslösa grönskan i ett pärlband längs St. Johnfloden. Fattigdomen här luktar vedbrand. Och ackompanjeras av ljudet från de evigt bräkande magra getterna. För storstadsbor som oss låter det ångest, för människorna i byarna troligen bara en trygg ljudkuliss.

Fotograf Marco Nilson med senator Milton Findley. Vi är på väg med flotte över floden till Clanstown. Ingen bro finns.

Fotograf Marco Nilson med senator Milton Findley. Vi är på väg med flotte över floden till Clanstown. Ingen bro finns.

Kvinna har precis dött

Men i Clanstown är det allt annat än tryggt, för där har en kvinna dött i ebola en halvtimme innan vi kommer. Hon har tagit sig till hembyn med sina barn sedan mannen dött i ebola i staden Kanakata.

För det är så de urbaniserade liberianerna gör. När de blir sjuka åker de hem till byn för att bli ompysslade av släkten. Enda skillnaden nu är att det inte handlar om malaria eller någon magsjukdom, utan ebola, ett virus som sprids när de kärleksfulla släktingarna torkar, svett, blod och avföring från sina allt mer och ganska snabbt sjuka anförvanter.

Befolkningen chockad

Befolkningen är chockad. De flesta kan inte engelska, utan talar bara bassa. Så när Milton Findley ger byborna instruktioner simultantolkas han på bassa av en man med en hård och genomträngande röst.

Milton ber dem stanna kvar i byn till dess ett smittspårningsteam från regionhuvudstaden Buchanan kommit. De ska undersöka vilka av byns 2 000 invånare som varit i kontakt med den smittade familjen. För de ska isoleras och helst transporteras till Monrovia, där två av landets tre enda ebolakliniker finns.

"Jag vill inte dö"

När vi åker därifrån möter vi en taxichaufför med två kvinnliga passagerare i baksätet. Det är svårt att förstå hur någon kan ta sig fram på de här vägarna i en vanlig personbil. Milton stannar jeepen och frågar chauffören vart han är på väg.

”Clanstown,” säger taxichauffören.

När Milton upplyser om de konstaterade ebolafallen, säger mannen med blicken stint fäst på Milton:

”Jag vill inte dö.”

Tusen ursäkter

I backspegeln ser vi hur kvinnorna kliver ur och börjar fotvandra den sista milen till Clanstown medan taxichauffören vänder bilen, som flydde han en skogsbrand eller en framryckade armé.

Och någonstans vet både Milton och jag att smittspårningsteamet från Buchanan kommer att hitta på tusen ursäkter för att slippa åka till Clanstown.

Och även om de mot all förmodan lyckas utföra sitt svåra uppdrag i Clanstown, hur ska de de ebolamisstänkta transporteras till Monrovia?

Och om de ändå, vilket är ännu mera osannolikt, kommer till Monrovia finns inget som talar för att det finns någon plats för dem på de fullsatta klinkerna.

9 gillar detta