20 augusti

| Interntidning för Sveriges Television

  • Meny
Jimmy Ahlstrand
Ledarkrönikan
Jimmy Ahlstrand, Strategichef

Publicerad 20 september 2013 15:23 - Uppdaterad 20 januari 2014 15:24

Det här är inte bäst för publiken

Tycker du att Öppet arkiv är public service? Eller kanske 15-filmerna, som hjälper tonåringar att diskutera känsliga problem? Är det public service att lägga ut teckentolkade versioner av våra samhälls- eller underhållningsprogram? Sveriges radios digitala minoritetspråkskanaler? Eller kanske UR:s tjänster riktade rakt in i de digitala klassrummen?

I en mening är svaret nej. Allt ovanstående är tillåtet, men när vi gör tjänsterna så räknas det inte som en del i att utföra public service-uppdraget - och därmed har vi ett problem.

25:e september löper riksdagens motionstid ut för public service-propositionen. Det är bland det sista som sker innan beslut fattas om förutsättningarna för SVT, Sveriges Radio och UR för de kommande sex åren.

Det finns ett antal saker i propositionen som är värda att lyfta fram som bra. Regeringen tydliggör vår rätt att utveckla verksamheten på nätet och hitta nya former av samarbeten för att säkerställa att vi når ut till fler. Public service tar därför genom propositionen ytterligare ett steg till att handla om ett innehåll och inte ett distributionssätt – marknätet.

Men det finns en sak som förbises i propositionen, en typ av innehåll som kommer att spela allt större roll under den kommande tillståndsperioden. Nämligen det webbunika innehållet. Problemet blir att vi inte kan använda friheten på nätet på de sätt som vore bäst för publiken. Det gäller ironiskt nog i synnerhet på de områden som propositionen lyfter fram som särskilt viktiga: Kulturområdet, bildningsområdet, tillgänglighet för funktionshindrade och minoritetsspråksområden.

Problemet är, enkelt sammanfattat, att de som årligen har att bedöma om vi utfört public service-uppdraget, Granskningsnämnden och ytterst regeringen, inte har mandat att väga in den verksamhet som vi bedriver på Internet.

Det innebär att om vi ska följa uppdraget så ska vi prioritera en tillgänglighetstjänst som kan nå 25-35 procent av svenska folket och då bara i hemmet, framför en tjänst som via nätet når hela landet och som funktionshindrade kan använda oavsett var de befinner sig. I valet mellan att en lördagseftermiddag sända en repris av ett program eller lägga ut hundratals timmar i Öppet arkiv så ska vi, om vi ska följa sändningstillståndet, välja reprisen.

Man kan också lägga till att det ju vore lämpligt att de som nu har att betala TV-avgift för datorer, surfplattor och mobiler verkligen till fullo kan ta del av det bästa public service kan erbjuda.

Om regeringen och granskningsnämnden inte kan ta hänsyn till vårt webbunika utbud så måste vi antingen ge publiken mindre valuta för pengarna genom att begränsa webbtjänsterna, eller så kommer regeringen i förlängningen att behöva hantera att vi bryter mot sändningstillståndet och vidta åtgärder därefter – ytterst återkalla tillståndet. Även mindre drastiskt, men lika problematiskt så öppnar situationen för utpressning från en regerings sida att ha överseende med vissa verksamheter om vi startar andra som är av intresse för just den regeringen. Det öppnar slutligen för en diskussion i relation till EU om vi har uppfyllt uppdraget och det kan då tänkas att vi i förlängningen skulle kunna bli återbetalningsskyldiga för uppdraget – det är i alla fall inte säkert.

I höst har Riksdagen chans att visa ledarskap och utveckla skrivningarna i propositionen. Riksdagen kan ge regeringen och Myndigheten för radio och tv möjlighet att väga in det utbud som vi tillhandahållit på webben när de bedömer hur vi utfört uppdraget, och de kan skriva in i vårt uppdrag att vi även får använda webben för att utföra uppdraget. Det är det beslut jag hoppas att Riksdagen fattar när det är dags.

0 gillar detta